Racereport: Kolmården Trail Marathon

Igår var det så dags. För första gången stod jag på startlinjen för ett längre traillopp. Visst har jag kört Gränsö Ultra vid 3 tillfällen men det här var ändå något annat. Eftersom jag var tvungen att hämta ut nummerlappen senast vid 08:00 bestämde jag mig för att åka ca 05:30 hemifrån. Det för att vara säker på att hinna fram utan att stressa och dels för att jag skulle hinna med ett planerat frukoststopp. Blev lite koffein för att väcka kroppen och jag påbörjade min resa norrut. Ungefär en halvtimma senare, med 3 timmar kvar till start, var det dags för ett frukoststopp. Blev fokus på att få i sig lite extra kolhydrater av enklare typ för att inte störa magen. Dessutom blev det två st Beet-it shots för att boosta nitratnivåerna vilket jag alltid försöker göra när det kommer till längre tävlingar. Efter att ha anlänt till startplatsen och hämtat ut nummerlapp och karta över bansträckningen blev det en promenad för att mjuka upp kroppen lite efter bilresan. Har nämligen svårt att springa när jag precis suttit i bilen. Det är som om jag måste få upp lite värme. Därefter blev det en del väntan på att det var dags att gå och byta om. Väntan blev ju inte kortare av att man var tvungen att stå under tak för att inte förvandlas till något som liknade en blöt katt. Klockan 09:00 gick startskottet och alla löpare drog iväg gen start och målområdet för att sedan ganska snart försvinna ut i skogen. Till en början var banan väldigt kuperad. Allt kändes bra och jag hade inga problem med att hänga med i tempot. Men ganska snart hopade sig problemen. Det började med att nummerlappen gick sönder och bara hängde i en av infästningarna. När jag tillslut hittade en bra lösning på det så uppstod nästa problem. Högerbenet domnade bort och det kändes som om jag sprang med en pjäxa på foten. Försökte snöra om skorna i tron att jag snörat dem för hårt men ingenting hjälpte. Ganska jobbigt att veta att det då återstod drygt 39 km kvar av loppet. Var sjukt nära på att redan då kasta in handduken men intalade mig själv om att det brukar släppa efter ett tag så fort kroppen blir varm vilket brukar ta 5-6 kilometer. Och mycket riktigt. Strax innan vätskekontrollen vid 6 km släppte det plötsligt. Troligtvis var jag inte tillräckligt varm när det bar upp i skogen vilket stressade sätesmuskeln ganska ordentligt. Därefter kunde jag jobba mig tillbaka i loppet och plockade placering efter placering. Efter 6 km och fram till ca 22 km var det som om jag kom in i ett flyt där jag bara seglade en bit över marken. Därefter kom nästa problem. Först började hålfoten på båda fötterna att göra ont vilket fortsatte resten av loppet. Även vänster höftböjare började protestera någon gång runt 22-23 kilometer. Detta troligtvis eftersom den kuperade och trixiga terrängen aldrig riktigt bjöd några som helst möjligheter att ta ut steget och därmed stretcha ut muskeln. Jag kämpade dock på och försökte hitta ryggar att följa vilket gav mig något annat att tänka på. Fram mot 35 kilometer var kroppen sliten men energinivåerna ändå helt okej och det handlade mest om muskulär utmattning än en bristfällig energiplan. De sista 7 kilometerna var nog de mest kuperade men samtidigt de allra vackraste. Hittade en bra grupp att följa. Alla var trötta och det var viktigt att man orkade följa. Insåg att så fort någon började släppa gruppen lite så gick det snabbt innan han eller hon försvunnit helt. Fick sällskap av en kille från Linköping resten av vägen och jag kunde till och med, trots tröttheten, kosta på mig att spurta ner honom de sista hundratalet meter även om han kom med bra tryck bakifrån. Nu så här i efterhand har kroppen återhämtat sig mycket bättre än planerat. Blir en lugn vilodag idag men imorgon är jag på banan igen. Nu väntar 4 veckor med bara spontan träning innan den riktiga grundträningen drar igång igen vecka 32. Det var lite av mina upplevelser under KTM 2017.